Abel

När Abels ägare kom hit var de mycket öppna med hur Abel beskrevs av andra, bland annat personalen på dåvarande hunddagis. ”En stor kraftig aggressiv boxer som gjorde utfall mot andra hundar.” Dagiset höll Abel i en egen box, och han fick inte umgås med de andra hundarna.

Jag träffade Abel, umgicks lite med honom. Husse och matte berättade mer om Abels tillvaro och hans temperament.

Abel – en i grunden öppen och mycket sällskapssjuk, men något hormonstinn, hane – satt hela dagarna mitt bland massa hundar utan möjlighet eller tillåtelse att träffa dem. Ju mer Abel försökte, desto mer begränsningar sattes upp och desto räddare blev personalen. Ju räddare personalen blev, desto mer ”farlig” ansågs han vara. Denna onda spiral vidarebefodrades till ägarna, som var ödmjuka nog att tro på vad dagiset sa om deras hund. En självuppfyllande profetia var ett faktum; felaktiga farhågor blev en sanning.

Matte berättar

“Abel upplevdes som aggressiv mot andra hundar. Problemet uppkom främst i koppel. Min rädsla över att inte kunna lita på honom gjorde det värre. Många stötte bort oss när jag berättade om vårt problem. Du gjorde tvärtom. Hos dig fick han lära sig att vara i flock, att vara hund.”

Efter en tids invänjning i flocken hemma hos Lennart blev Abel den boxer han var född till att vara. Han blev även ansiktet utåt för hunddagiset och flocken. Den hund som alla nya besökare – hundar som människor – fick träffa först av alla. Lennart använde alltid honom när han provade nya hundar eller hjälpte andra hundägare.

Yatzy är en kaxig finsk lapphundstik som kom till hunddagiset så snart hon var rumsren. Vem blev hennes beskyddare? Självklart Abel, en underbart tålmodig storebror och valppassare. Han lät Yatzy göra nästan vad som helst med honom, dessutom alltid med ett stort hundleende.

När Abel blev sitt rätta harmoniska hundjag, så slutade han också att dra i koppel. Han förstod att omvärlden var mjukare än han trott. Då kunde han börja lyssna på husse & matte.